Jag är svag.

Sitter och filosoferar över alla prövningar, mysterium och vägar som livet ständigt erbjuder..

Hur kunde jag, en undersköterska från smålands djupa skogar hamna bland norrlands höga berg. Vilka val var det som gjorde att jag flyttade 75 mil från min familj? Vägde jag positivt mot negativt, eller var det bara en "impulsgrej"? Ärligt talat kan jag inte dra mig till minnes att jag någon gång ens funderade på några andra alternativ än att flytta till norrland efter studenten, varför vet jag inte. Det kändes helt rätt, och det var det nog med! Jag stormtrivs här uppe bland bergen men visst kommer det dagar då jag undrar varför jag ens flyttade, men när jag kollar på kisse, Gustav, då förstår jag.

Ikväll är dock en sådan kväll som gråten sitter i halsgropen, tårarna bränner bakom ögonlocken och jag bara vill släppa på alla hämningar.
Tänker på Växjö och allt jag saknar..
Englas underbara skall, hennes varma päls och lukt, dom söta tassarna och hennes 7 vita strån på svanstippen, hennes ärr på magen.
Pappas skämt och röst, hans speciella pappa-lukt, och hur han alltid har svar på alla mina frågor och funderingar. Mammas skratt och varma famn, hennes goda mat och kloka råd.
Olas leende och skratt, hans ständigt konstiga frågor och påhitt, hans kramar när det är jobbigt och svårt.
Sötnos krrrrr- ljud hon gör när hon kommer in i ett rumt eller när man pratar med henne, hennes vita fläck i nacken och hur hon nästan alltid ligger och sover sött..

Det är nu jag går ut och röker, gråter några tårar och när jag kommer in igen är jag lika hård och stark som vanligt.