Ett inlägg om katter..

Jag lyckades få lite reaktioner i förra inlägget trots allt. Trodde faktiskt inte att det var någon som skulle "våga" säga sin mening i frågan, den anses ju tyvärr fortfarande vara ganska kontroversiell. Anonym eller inte så uppskattar jag att ni säger vad ni tycker, ännu mer om ni skriver vilka ni är!

Dagen började som igår, Gustav kastade kisse på mig. Det verkar fungera? Har råkat sparka på stackars Iza några gånger inatt, vaknar och ska vända mig om- stöter till något lurvigt och så hör man "krrrr", ni vet som dom låter när dom ska "varna" att dom kommer, jätte vanligt i ladugårdar.



Iza gjorde inte så när vi fick henne, uppfödd i Moheda i ett vanligt hus.
Sötnos(gammelkatten) däremot kommer från Marklanda, stor gård, låter så när hon kommer in i ett rum, man klappar henne eller pratar med henne.
Iza har lärt sig detta av Sötnos, efter ett par månader började hon också med sitt "krrrr".

Nu låter hon om man pratar med henne, klappar eller när hon kommer in i ett rum, typ som "nu kommer jag, jag är snäll". Gulligt va? Jag brukar svara med ett"krrr" jag också.

13:50
Sitter och dricker eftermiddagskaffet i lugn och ro, lyssnar på musik och funderar över livets alla mysterier och upptåg. Hur kan endel människor eller hela familjer vara något så grymt otursföljda, är det inte det ena så är det de andra.
Medans andra personer seglar igenom livet som en dans på rosor, utan taggarna, inte en enda motgång och så undrar dom varför depression kallas folksjukdom i Sverige?

Nej, det är något jag inte förstår. Karma kallar en del det för, ren otur tycker andra. Men vad är det som är rätt då? Ska man rycka på axlarna och hoppas på bättre tider?